En av de idéhistoriska grunderna för Epikuros trädgård är den humanistiska tanketraditionen. Det lika människovärdet, bildningsidealet och övningsetiken är tre viktiga komponenter som jag vill knyta an till. Det kan vara på sin plats med en kort redogörelse för denna hållning.
Man kan i den västerländska kulturkretsen (ett begrepp som förtjänar att problematiseras) lägga märke till tre olika miljöer, åtskiljda med århundraden, som kan uppfattas som särskilt betydelsefulla för humanismens utveckling: århundradet före vår tideräknings början, då romaren Marcus Tullius Cicero hävdade ett människo- och bildningsideal centrerat kring begreppen humanitas och studia humanitas; den s. k. renässansen, under tretton-femtonhundratalet, då umanisti som Petrarca och Giovanni Pico della Mirandola framträdde först i de italienska stadsstaterna, och sedan fick efterföljare som Erasmus av Rotterdam, Thomas More och Michel de Montaigne; och slutligen nyhumanismen kring sekelskiftet 1800, då framför allt tyska filosofer och skalder som Wilhelm von Humboldt och Johann Wolfgang von Goethe i upplysningens kölvatten och via den tyska idealismen knöt an till det antika grekiska idealet paideia, för att rikta uppmärksamheten på bildningens och kulturens betydelse för människoblivandet.
De antika stoikerna, bland dem Cicero, introducerade en kosmopolitisk solidaritet och universell humanitet. Alla människor har ett egenvärde, oavsett etnicitet, kön och klass. De införde naturrätten, en tradition som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna anknyter till. Renässanshumanisterna eftersträvade att göra det komplicerade begripligt, så att lärdomen tillsammans med livet kan bilda en odelbar helhet, och hade människans värdighet som högsta ideal. Reformationen och den vetenskapliga revolutionen är otänkbara utan de tankar som de förde fram, och därmed också det kapitalistiska systemet och över huvud taget det moderna samhället. När det gäller vetenskapssynen vill jag anknyta dels till ”den lärda okunnigheten”, ett begrepp Nicolaus Cusanus resonerade kring, dels till Humboldts bildningsbegrepp sådant jag förstår det ur ett hermeneutiskt perspektiv. Jag tror att dessa två, samman med den aristoteliska etikens betoning av dygd som ett slags övning, kan vara vägen till förverkligandet av de antika humanisternas ideal om humanitet (lat humanitas, översatt av Cicero från grek paideia).
Den lärde renässanshumanisten och kardinalen Nicolaus Cusanus (1401-64) anknyter till tanken hos Sokrates att förutsättningen för sann visdom är en ödmjukhet inför den egna kunskapens ofrånkomliga begränsningar. Detta har med metafysik såväl som kunskapsteori att göra. Till skillnad från den samtida aristoteliska världsbilden och i likhet med modern kosmologi, hävdade Cusanus att kosmos är gränslöst och utan vare sig centrum eller periferi. Sådan är också sanningen, omöjlig att helt fånga med begrepp och föreställningar. Eftersom människan är ändlig kan hennes kunskaper aldrig sammanfalla med den yttersta verkligheten. Med hjälp av en gissningarnas konst – ett slags hypotetisk-deduktiv metod, skulle man kunna säga – kan vi närma oss sanningen, men aldrig erövra den.
Wilhelm von Humboldt (1767-1835), betonade i sin nyhumanistiska filosofi att språket inte är ett neutralt uttrycksmedel för redan etablerade fakta, utan bör snarare ses som ett medel till upptäckandet av sanningar. Språkens mångfald är en mångfald av världsbilder. I samma anda menar Hans-Georg Gadamer (1900-2002), den tänkare som kanske betytt mest för hermeneutikens utformning under 1900-talet, att språket är ett medium varigenom vi existerar, ett sätt att finnas till, och det ger oss tillgång till omvärlden genom att hjälpa oss att förstå den. Människan lever utifrån en meningshorisont, en förförståelse eller fördom, och mötet med en annan människa, med ett kulturellt verk, en annan tidsepok eller kultur, konfronterar denna meningshorisont. I detta möte eller samtal, om det är en dialog på lika villkor, sätts också den egna självförståelsen och verklighetsuppfattningen på spel. Det förändrar oss, spränger gamla tankeformer och öppnar nya perspektiv. Därigenom uppenbaras något nytt, en produkt av själva mötet. Bildning är för mig ett ständigt utvidgande av meningshorisonten, ett ständigt närmande av den yttersta sanningen. Det är ett projekt som aldrig kan slutföras. Människan kan inte bli fullkomlig, inte fullständigt förverkliga humaniteten, men bör sträva dithän.
Aristoteles (384-322 f v t) resonerade i Nikomachiska etiken, sitt främsta moralfilosofiska verk, kring egenskaperna dygd eller duglighet (grek arete) och moraliskt omdöme eller praktisk visdom (phronesis). Det är en övningsetik, en etik av ett slag som passar väl in i det bildningsideal jag skisserat ovan. Den praktiska visdomen är förmågan att handla med gott omdöme i komplexa situationer, att finna en medelväg mellan ytterligheter. Förebilderna står att finna i visdomstraditionerna, gestaltade i berättelser i t. ex. judiska, sufiska, kristna, hinduiska, kinesiska eller buddhistiska traditioner. Då har man god hjälp av tolkningens konst, och eftersom det goda livet enligt Aristoteles är detsamma som ett förnuftigt och moraliskt dugligt liv, så ligger det i varje människas intresse att söka bildning. Till skillnad från sin lärare Platon har Aristoteles inte så mycket till övers för abstrakta etiska ideal, någonstans i idéernas himmel, om de inte kan förverkligas i det levande livet. Det gäller snarare att öva sig så att man vanemässigt utför ädla handlingar. Etik betyder vana. Dygden är en förvärvad egenskap som får oss att iaktta en god medelväg. Måttfullhet (sophrosyne) är alltså ett ideal – den gyllene medelvägen (aurea mediocritas).
Liknande tankar finns även i buddhistisk tradition, där vägen mellan ytterligheter kallas madhyamaka. Det var denna medelväg mellan måttlös njutning och självplågeri som Buddha hade funnit när han blev upplyst. Redan i sin första undervisning, Dharma Chakra Pravartana Sūtra (sanskrit ‘Talet om när lärans hjul sattes igång’), framhävde han denna, som han också kallade den ädla åttafaldiga vägen. För att finna upplysning och befrielse från lidande måste man praktisera samtliga dess åtta olika aspekter. De åtta brukar även kategoriseras i tre olika grupper – vishet (prajñā), etik (śīla) och meditation (samādhi) – vilket innebär att de två aspekter vi redan berört, vishet och etik, bör kompletteras med en meditativ praktik. Men det finns det inte utrymme för att gå in på här.
Avslutningsvis bör några ord sägas om kunskapsantropologi. Jag tror också att Gadamers samband mellan fördom, tradition och auktoritet är betydelsefull. Traditioner bör accepteras och ifrågasättas – utan det ena riskerar det andra att bli förfelat. Man bör lyssna till, reflektera och meditera över anspråk som ställs, för att kunna finna nya sanningar. Redan vid nittonhundratalets början problematiserades föreställningen om västerlandet som den mest högtstående av alla kulturer, och vetenskapen som dess högst utvecklade förnuftsform, som utgångspunkt för studiet av andra kulturer. För att förstå en annan kultur måste man studera den utifrån dess egna kriterier. En förutfattad gradering av olika kulturer som förnuftiga i olika hög grad är ingen god förutsättning för en öppen dialog. Just som Stanley Tambiah beskriver i Magic, science, religion, and the scope of rationality, eller Georg Henrik von Wright i Vetenskapen och förnuftet, har vetenskapen utvecklats över århundraden inom en kulturell kontext. Den grekiska och hellenska antiken, den muslimska guldåldern och den europeiska renässansen är några av de historiska kontexter som format den vetenskap vi idag känner. Den är därför kulturberoende, och detta kan studeras genom jämförande studier av vetenskapliga och utomvetenskapliga kulturer. Studiet av andra kulturer kan fungera som en spegel genom vilken man lär känna sig själv. I tänkandet genom andra kulturer, deras världsbilder och livsformer, lär vi oss också om vår egen kulturs föreställningar om kunskap och förnuft – vad som är värt att veta och vad som är vetbart. Det är en bildningsprocess i ordets djupare bemärkelse.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: humanism, Cicero, Erasmus av Rotterdam, Michel de Montaigne, Wilhelm von Humboldt, Johann Wolfgang von Goethe, paideia, bildning, Nicolaus Cusanus, den lärda okunnigheten, Hans-Georg Gadamer, hermeneutik, Aristoteles, dygd, övningsetik, måttfullhet, den gyllene medelvägen, buddhism, madhyamaka
